Cellgifter, kan man få vin istället?

Eftersom jag är så ung, ja läkaren sa så fast han visste att jag är 46, men vem är jag att säga emot? I alla fall, när man är så ung som jag, då väljer svensk sjukvård att behandla med både cellgifter och strålning. Tur för mig, otur för cancern, och alla andra celler i min kropp. En kompis upplyste mig innan om att det är ungefär som att ha influensa, fast hundra resor värre, och ja, hon hade rätt. Lägg till att man blir speedad, lägger hjärnan i dvala och så blir man enormt självcentrerad och egoistisk.

Första gången jag fick mina två påsar gift var jag lyckligt ovetande om vad som komma skulle, medan gifterna långsamt droppade in mina vener genom min picline kände jag mig nästan förväntansfull. Min kompis Anna frågade mig ideligen hur jag mådde, inga problem sa jag, absolut inga problem, men det var första påsen, den med rött gift i.

Sen kom påse två, den vita påsen, den som fick min kropp att vibrera, näsan att dra ihop sig och hjärnan att gå i dvala. En oförklarlig känsla som jag än idag inte kan greppa.

Första dagen med cellgifter tog man 32 tabletter betapred, ett kortison som tar bort illamående men gör kroppen speedad och svullen. Även om maten inte smakade så mycket så åt jag som en hel häst, mycket kryddor och vinäger, det var min melodi. Allt för att försöka kicka igång mina smaklökar som tagit en paus för ett par veckor.

I början på varje cellgiftsbehandlingsperiod gick jag upp tre till fyra kilo, tack vare kortisonet som jag åt i fyra dagar.

Dessvärre gick jag ner dem igen andra veckan då munnen var full med blåsor och svamp som gjorde att jag inte kunde äta. Huvudfödan de dagarna var glass, glass i mängder, som mest hade vi nio olika sorter i frysen, barnen var väldigt lyckliga…

Jag fick totalt sex behandlingar under fyra och en halv månad, de gavs med tre veckors mellanrum.

Första veckan mådde jag skit, andra veckan mådde jag lite mer skit, sen, tredje veckan, ja då mådde jag faktiskt riktigt bra. Så bra att jag kunde jobba, gå på fester, aw’s, kalas och middagar.

Det jag saknade mest under de perioder som cellgifterna pumpades in och jag mådde skit var just god mat och vin, att spontant kunna träffa kompisar, hänga med på en drink på stan, eller bara pinna över till någon kompis på middag, dra en bio, vad som helst som krävde mer energi än att ta sig upp ur soffan, duscha och klä på sig…

Cancern pausade mitt liv.